Jag är inte Superwoman! Eller…?

Mitt livsmantra sedan länge är oftast ett som jag inte tänker på men som ibland poppar upp i mitt medvetande, vid relevanta tillfällen.

“Det händer inte mig.”  Så tänker jag så snart jag ger mig ut på något äventyr som kan gå illa om man har otur. Jag har alltid känns mig stark, frisk och osårbar på något sätt. Jag hoppande glatt ned i djupa delen på bassängen – utan att kunna simma – som barn. “Nästa gång går det!” sade jag när mina stackars föräldrar fiskade upp mig gång på gång. Men de vågade inte vänta på miraklet så länge utan satte mig snart i simskola. det var nog en bra idé.

Men nu hände det faktiskt mig. Jag var ute och cyklade och så tog det bara tvärstopp och jag voltade över styret och ned på gatan. Precis bredvid trafiken. Utan hjälm. Jag hann tänka på den där hjälmen på väg ned och kände mig lite dum för att jag tydligen tror att jag är Superwoman och följaktligen har en okrossbar skalle. Men jag hade tur och ramlade åt rätt håll så skallen klarade sig den här gången.

Resultatet av denna vurpa är några skrapsår och en ryggmuskel som gör rejält ont. Samma kväll hade jag svårt att ens gå men idag är det inte värre, som jag förväntade mig, utan litet bättre. Jag har tom lyckats genomföra en fotografering idag. En minisession, som inte tar så lång tid (och en gång fick jag hjälp att ta mig upp från golvet av pappan) men ändå! Det gick verkligen bättre än förväntat.

Så jag har haft en enorm tur med tanke på hur det kunde ha gått! Jag tänker på det där ibland. På att jag nästan alltid är frisk och stark och kan hålla på som vanligt. Att jag har mycket energi och oftast ett högt tempo. Att det liksom inte verkar ta slut. Jag tar det för givet. Men så ibland får jag mig en liten törn, som nu, och inser att jag inte är Superwoman utan bara en vanlig Woman som lever ett välsignat liv.